Goda grannar!
Puuuuhhh, med andan fortfarande i halsen och en svettpärla på kinden - så här började våran morgon:
I vanlig ordning fick Tuva sin gröt. Det går aldrig snabbt nog att tillverka den... men ner slank den bums. Sen lekte lillgumman av sig en stund och jag passade på att koka ägg, fixa te i bryggaren och duka fram för min frukost. Det finns inget bättre än att komma hem efter en prommis och bara sätta sig till bords...
Sen, ner i källaren, brottades lite med Tuva och overallen. Sen drog vi ut på byn en sväng. Det var som att vandra i en jättegräddtårta. Mumsigt va. Ockelbo är snöigt och grannt kan jag lova! På sina håll fick jag kämpa extra hårt med vagnen, plogen hade inte riktigt hunnit med...
När vi så äntligen kom hem igen, rosiga om kinderna och jag en hel del varm, såg jag den där frukosten framför mig! Mmmmmm. Men så känner jag på dörren. Igen. Och igen. OCH IGEN. Fanstyget är låst. LÅÅÅÅST. Hur kan den vara det. Jag låste den inte. Jag var ju sådär slö att jag inte orkade gå upp för trappen och hämta nyckeln. Inte har tomten varit här än heller. Det finns alltså bara en skäligen misstänkt. Det var han som missade tåget och moloken mötte mig och Tuva i grinnhålet när vi precis skulle till att promma iväg....
Hur göra nu? Ingen reservnyckel tillhanda. Mobilen urladdad. Inga blöjor. Och lite kallt. Och framförallt var är min fruuuuuuukost? Då kommer jag på den alldeles förträffliga idén ; ) att vi ska gå och hälsa på våra grannar Eva och Anders. Sagt och gjort. Möter Eva alldeles utanför deras gård. Hon är påväg till jobbet. Sådäärjaa. Liiiite flyt om jag får be... Vi får både nyckel, husrum och en liten hund att busa med. Och en telefon att ringa på!
Kastar mig på luren. Tuvas pappa har inte mobilen med sig. Och han svarar inte på kontorstelefonen. Tuva leker med sina skor och vantar helt ovetandes om kallabaliken. Ringer Tuvas morfar. Ingen som svarar. Och jag loooovar, det är banne mig första gången i världshistorien som den karln inte svarar på sin mobil. Men herreguuud, ingen som vill veta av oss idag. Ingen nöd på oss förvisso. Eller tjooo förresten. Nu bajsar Tuva. Ojj, inga blöjor har vi heller. Ringer Tuvas mormor. Hon svarade! Henne kan man lita på i alla väder. Medan Tuvas mormor styr upp att Tuvas morfar kommer från Gävle till Ockelbo med nyckel ringer Eva. Vet ni vad goa Eva säger? Det finns blöjor i städskåpet i köket! Då har t o m Evas kund engagerat sig i vårat lilla missöde (lyckans kund, som fick någon trevlig behandling av något slag...) kommit på men tänk om hon behöver blöjor. Och det var ju preciiiiis det vi behövde.
Tuva fick en ren blöja. Och en liten smörgås. Tack snälla goda grannar! Vad gjorde en förvirrad hönshjärna som mig annars...Eva ska självklaaart få en vinare för allt besvär.
Med så goda grannar går det inte utesluta att en utelåsning sker snart igen...
Så nu sitter jag här med frukost i magen och Tuva sover middag. Brrrrr, fryser gör jag, dags för en varmdusch.
I vanlig ordning fick Tuva sin gröt. Det går aldrig snabbt nog att tillverka den... men ner slank den bums. Sen lekte lillgumman av sig en stund och jag passade på att koka ägg, fixa te i bryggaren och duka fram för min frukost. Det finns inget bättre än att komma hem efter en prommis och bara sätta sig till bords...
Sen, ner i källaren, brottades lite med Tuva och overallen. Sen drog vi ut på byn en sväng. Det var som att vandra i en jättegräddtårta. Mumsigt va. Ockelbo är snöigt och grannt kan jag lova! På sina håll fick jag kämpa extra hårt med vagnen, plogen hade inte riktigt hunnit med...
När vi så äntligen kom hem igen, rosiga om kinderna och jag en hel del varm, såg jag den där frukosten framför mig! Mmmmmm. Men så känner jag på dörren. Igen. Och igen. OCH IGEN. Fanstyget är låst. LÅÅÅÅST. Hur kan den vara det. Jag låste den inte. Jag var ju sådär slö att jag inte orkade gå upp för trappen och hämta nyckeln. Inte har tomten varit här än heller. Det finns alltså bara en skäligen misstänkt. Det var han som missade tåget och moloken mötte mig och Tuva i grinnhålet när vi precis skulle till att promma iväg....
Hur göra nu? Ingen reservnyckel tillhanda. Mobilen urladdad. Inga blöjor. Och lite kallt. Och framförallt var är min fruuuuuuukost? Då kommer jag på den alldeles förträffliga idén ; ) att vi ska gå och hälsa på våra grannar Eva och Anders. Sagt och gjort. Möter Eva alldeles utanför deras gård. Hon är påväg till jobbet. Sådäärjaa. Liiiite flyt om jag får be... Vi får både nyckel, husrum och en liten hund att busa med. Och en telefon att ringa på!
Kastar mig på luren. Tuvas pappa har inte mobilen med sig. Och han svarar inte på kontorstelefonen. Tuva leker med sina skor och vantar helt ovetandes om kallabaliken. Ringer Tuvas morfar. Ingen som svarar. Och jag loooovar, det är banne mig första gången i världshistorien som den karln inte svarar på sin mobil. Men herreguuud, ingen som vill veta av oss idag. Ingen nöd på oss förvisso. Eller tjooo förresten. Nu bajsar Tuva. Ojj, inga blöjor har vi heller. Ringer Tuvas mormor. Hon svarade! Henne kan man lita på i alla väder. Medan Tuvas mormor styr upp att Tuvas morfar kommer från Gävle till Ockelbo med nyckel ringer Eva. Vet ni vad goa Eva säger? Det finns blöjor i städskåpet i köket! Då har t o m Evas kund engagerat sig i vårat lilla missöde (lyckans kund, som fick någon trevlig behandling av något slag...) kommit på men tänk om hon behöver blöjor. Och det var ju preciiiiis det vi behövde.
Tuva fick en ren blöja. Och en liten smörgås. Tack snälla goda grannar! Vad gjorde en förvirrad hönshjärna som mig annars...Eva ska självklaaart få en vinare för allt besvär.
Med så goda grannar går det inte utesluta att en utelåsning sker snart igen...
Så nu sitter jag här med frukost i magen och Tuva sover middag. Brrrrr, fryser gör jag, dags för en varmdusch.
Kommentarer
Trackback
