På diskmaskinsluckan...
... hittade jag Tuva i morse! Jag höll på och fixa i köket och släppte blicken på Tuva för någon sekund, i nästa ser jag att Tuvis klättrat upp på den utdragna diskmaskinsluckan. Behöver jag säga att hon hade kopplat på sin allra nöjdaste och busigaste min...
Nu börjar Tuva att sätta sig säkert från stående. Och då menar jag när hon står med stöd. För även om hon kan stå några sekunder själv så är det fortfarande vanligast att hon håller i något. Hon är sååå försiktig när hon sätter sig ner. Hon böjer sig sakta sakta ner och slutligen släpper hon tidningskorgen, soffan eller vad hon nu håller sig i. Sen reser hon sig snabbt igen för att göra om hela proceduren!
Idag kändes det som om Tuva och jag lekte tillsammans. Vi satt i vardagsrummet. Och tro det eller ej men vi har faktiskt en lykta på golvet. Tuva kom genast på att man kunde lyfta locket upp och ner. Efter en stunds repetitioner så tittade hon på mig och viftade med sin arm samtidigt som hon tittade på min. Ahaa tänkte jag, det är alltså min tur att lyfta på locket. Tuva blev nöjd. Och så där fortsatte vi, varannan gång, Tuva öppnade och jag stängde. Om jag missade någon gång så blev jag snabbt varse om det... KUL!
Mindre kul är att sundheten och piggheten som kom med tidigare veckors morgonpromenader är som bortblåst. Denna förkylning eller vad det är som drabbat hela familjen vill aldrig ge med sig. Känner mig inte ens bättre .Sitter här i sängen med ett gäng kanelbullar och funderar på om man inte är värd lite glass också... och godis. Näee snart skiter jag i den här förkylningen, har inte tid med den helt enkelt. Det är ju för sjutton snart december och jul med allt vad det innebär.
Nu börjar Tuva att sätta sig säkert från stående. Och då menar jag när hon står med stöd. För även om hon kan stå några sekunder själv så är det fortfarande vanligast att hon håller i något. Hon är sååå försiktig när hon sätter sig ner. Hon böjer sig sakta sakta ner och slutligen släpper hon tidningskorgen, soffan eller vad hon nu håller sig i. Sen reser hon sig snabbt igen för att göra om hela proceduren!
Idag kändes det som om Tuva och jag lekte tillsammans. Vi satt i vardagsrummet. Och tro det eller ej men vi har faktiskt en lykta på golvet. Tuva kom genast på att man kunde lyfta locket upp och ner. Efter en stunds repetitioner så tittade hon på mig och viftade med sin arm samtidigt som hon tittade på min. Ahaa tänkte jag, det är alltså min tur att lyfta på locket. Tuva blev nöjd. Och så där fortsatte vi, varannan gång, Tuva öppnade och jag stängde. Om jag missade någon gång så blev jag snabbt varse om det... KUL!
Mindre kul är att sundheten och piggheten som kom med tidigare veckors morgonpromenader är som bortblåst. Denna förkylning eller vad det är som drabbat hela familjen vill aldrig ge med sig. Känner mig inte ens bättre .Sitter här i sängen med ett gäng kanelbullar och funderar på om man inte är värd lite glass också... och godis. Näee snart skiter jag i den här förkylningen, har inte tid med den helt enkelt. Det är ju för sjutton snart december och jul med allt vad det innebär.
Kommentarer
Trackback
